Jag tror att vi måste lära oss av varandra. Som europé måste jag erkänna att jag trivs med den kultur jag lever i, även om jag saknar solidaritetstanken ibland. Den är nog vanligare inom andra kulturer. Men våra tankar kring utbildning, demokrati osv. bör vi lära vidare till andra. Det handlar om at ge och ta och att inte låsa fast sig i det invanda, utan ständigt vara öppen för nya intryck och att alltid vilja vidga sina vyer.
Om man ändrar på något väldigt litet, tex. Låter en person till kliva på bussen, så kommer bussen att svänga ut i korsningen sju sekunder senare, och då skulle den ouppmärksamme cyklisten hinna över gatan utan att bli påkörd, vilket den hade blivit om inte den sista passageraren klivit på. Så små faktorer gör verkligheten till ett spännande mysterium.
I nuläget tycker jag man inte kan se det som något annat en term sett till hur världsbilden ser ut idag. De mänskliga rättigheterna, som borde vara ett verkligt faktum, kränks gång på gång, dag efter dag, och år efter år trots att det finns konventioner som slår fast att man inte får bryta mot dem.
Mamma, mamma, med eller utan barn
Pappa, pappa, med eller utan barn
Mamma, pappa, med eller utan barn
Mammor, pappor, med eller utan barn
Det finns olika konstellationer och huvudsaken är att de inblandade är lyckliga. Polygami och monogami är val man ställs inför när situationen uppstår. Man kan inte säga att det är rätt eller fel, hamnas man i situationen där ett polygamt förhållande kommer på tal får varje individ själv avgöra om man vill ingå ett sådant förhållande.
Vi bör manipulera gener i sådan liten mån som möjligt. Jag tycker inte att man ska konkurrera på det viset. Ekonomiska förutsättningar ska inte splittra samhället och världen ytterligare.
En rik i person i västvärlden ska inte ges än mer försprång gentemot fattiga kvinnor i Afrika. Om de som har råd ges möjlighet att ge sina barn egenskaper som förbättrar chanserna till att lyckas i livet växer klyftorna till fattiga människor som inte heller har råd att ge de förutsättningarna tills sina avkommor. Vi människor får inte konkurrera som djuren där de svagaste sållas bort per automatik eftersom de inte klarar av att skaffa mat. Vi människor har ett så otroligt utvecklat samhälle vi lever i att vissa människor inte ska kunnas ställas över de andra bara för att de har råd och möjlighet.
Det är väl upp till var och en hur man tror eller tänker om vetenskap. Jag vill inte säga att den kunskap jag lär mig bara är hypoteser. För mig är det sanning och riktigt, jag vill inte leva ett liv där allt är relativt och inget fastslaget.
Kroppen är en förutsättning för att själen ska kunna slå sig till ro. För mig är själen vår personlighet som färgar oss och styr våra handlingar. Den samverkar med kroppen och utan den ena så kan inte den andra agera på något vis.
Jag vet inte, det är en svår fråga. Jag har ingen aning om vad som händer sen, efter det här livet. Jag har ingen fundering direkt utan ser på det som så att jag lever nu. Det vore konstigt om jag efter det här livet upphör att existera, både kroppsligt och själsligt men jag har ingen teori om fortsättningen.
Jag ser det som en slump. Eller alltså, det berodde ju på att den ena händelsen eller rörelsen i rymden skedde just då och i just den riktningen osv. Hade något inträffat en mikrosekund senare så kanske big bang inte hade gett upphov till vår skapelse. Så det finns ju något som såg till att det blev till men detta något tror jag är slumpen.
Jag tycker vi ska måna om att alla ska få må bra och ges chansen till lika villkor. Fattiga måste även de få tillgång till utbildning och god sjukvård. Det får inte bli en klassfråga så att den med mycket pengar kan betala för att få frisk medan den fattige ställs åt sidan med argumentationen att du har inte råd och är alltså inte värd att få bli frisk. Alla människor måste ses som tillgångar och man kan inte prioritera efter vem som är rikast, starkast eller snyggast.
Jag ser det som att själen är vår personlighet. En kropp får alla, och det är ett skal som vi kan forma med hjälp av vår personlighet. Vi tar intryck från andra och det präglar vår personlighet genom hela livet från det att vi föds till det att vi dör.
Jag anser att ett barn inte har tillräcklig kunskap om vad som är rätt och fel. Barnet har ännu inte fått chansen att skapa egna åsikter. Därför kan man säga att det är fel med dessa handlingar eftersom att det inte är ett medvetet val från barnens sida, då de inte inser konsekvenserna.
Alla individer har rätt att leva, alla har ett värde. Först när individen själv ber om att slippa leva kan diskussionen om att låta dem dö komma upp.
I dagens samhälle behöver man inte se till nytta, individens vilja och behov kan sättas i fokus. Jag tycker att alla har rätt att själv bestämma om man vill leva eller dö.
En enskild individ kan aldrig observera allt, det är en omöjlighet. Men tillsammans, och med hjälp av den teknik som finns idag så kan vi observera väldigt, väldigt mycket. Att håll koll på allt som händer är omöjligt ändå, men vi observerar väldigt mycket mer nu, än vad vi kunde göra för bara ett par år sedan.
Att vår kunskap är begränsad beror på hur man ser på det. Vi vet väldigt mycket redan nu, alla levande individer som grupp. Men det finns oändligt mycket mer vi kan lära oss om saker som vi kanske inte ens vet att de existerar i nuläget.
Nej, det går alltid att hitta nya infallsvinklar och komma fram till mer fakta.
Jag har inte funderat över det men jag skulle tro att jag är dihotomist. För mig är det, precis som jag beskrev i föregående fråga, kropp och själ som samverkar och blir till en individ, alltså jag.
Det är en ständig samverkan som sagt. Men jag anser att själen tar in lärdomar och tolkar det så att det blir till kunskap och levnadsregler för mig. Därför håller jag inte med Olivi om hans resonemang utan tycker mer som Leibniz fast på det vis jag just beskrev.