Filmen bygger ju på motsättningar och olika uppfattningar om vad som är rätt eller fel och vad som är verkligt eller uppdiktat. I grund och botten känns det som om alla vill tro prästens historia, den är så gripande att man tar den till sig trots att det inte finns några bevis som håller och stödjer hans tes. Men vetenskapstänkandet som präglar vår värld idag ger inte något utrymme för sådant och därför är det väldigt få som aktivt vågar stå bakom prästen och lita på hans ord. Undermedvetet är det många som tror vad han säger och det visar sig ju också när juryn offentliggör sitt beslut och sin önskan om påföljd.
Åter till frågan om filosofiska teman. Med resumén ovan vill jag sammanfatta vad filmen i stort handlade om och hur jag upplevde budskapet. Jag ser i stort två olika teman som ställs mot varandra i den här filmen. Dels förnuftstron som de flesta karaktärerna lutar sig mot och dels den motsatta, tron på något övermäktigt som delar upp världen i ont och gott och försöker hela tiden spela ut dem mot varandra.
Jag måste nog säga att i vetenskapligt perspektiv, som jag nog måste erkänna att jag litar till, så är det en omöjlighet att kombinera de två förklaringarna. Eller, det beror kanske på hur man ser och från vilken perspektiv man utgår. Om man i första hand tror på de medicinska förklaringarna är det svårare att acceptera de supernaturalistiska. Däremot går det nog att som supernaturalist acceptera och respektera medicinska tolkningar. Supernaturalisterna måste på något vis erkänna att de accepterar andra sidan för att få ett erkännande och stiga på trovärdighetsskalan.
Nu är ju det här personliga reflektioner så därför måste jag nog ändå ta ställning för enbart den medicinska förklaringen. Jag vill förstå den värld jag lever i och för att göra det så enkelt som möjligt för mig själv att leva ett tryggt liv litar jag till vetenskapsmän och vetenskapstron. På ett sätt vill jag tro att supernaturalistiska krafter finns, men så länge jag inte personligen har fått ett bevis för att de existerar så kan jag heller inte säga att jag tror på dem.
Ja, jag kan inte säga något annat. Personen Emily är trovärdig på alla sätt och vis, just hon. Sedan är ju frågan vad det är som har hänt med henne. Jag kan ju inte svära på att hennes historia som återberättas av prästen är exakt så som han säger. Jag kan inte lägga fram bevis för att det var en demon som intagit hennes kropp. Jag ser på det som så här. Emily, och med Emily menar jag hennes personlighet, hennes själ, har tryckts åt sidan och kan inte längre styra över vad den kroppsliga personen säger, tänker och gör. Vad det är som har kommit in i henne kan jag inte svara på, om det är en demon med mörka krafter, djävulen eller något annat.
Jag tror inte helt och hållet på filmen och vad den vill säga, men Emily i filmen är trovärdig, till 100 %.
Som jag beskrev i frågan innan tror jag att alla människor innerst inne tror på något övermänskligt, även om man inte ens erkänner det för sig själv. Jag har inga klara bevis eller liknande som stödjer det resonemanget men ändå vill jag inte motsäga mig genom att lägga mig i frågan för att jag inte kan ta fram tillräckligt starka belägg. Jag vill tro att den här världen består av något mer än sant eller falskt, att det finns något där mellan. Om det nu är mörka sidor, och då givetvis också ”ljusa” sidor, eller något annat låter jag vara osagt. Men just en film som baseras på en verklig händelse som den här hjälper förespråkarna för mörka och ljusa sidor att argumentera för sin sak.
Det första som kommer upp i huvudet hos mig när jag tänker orden mörka makter är sådant undermedvetet som vi inte kan styra, förstå eller påverka. dra paralleller till filmen är det ju demonen som intagit Emily som kännetecknar det mörka. Sedan kan man ju tänka sig andra saker än just det som man kopplar till satan och djävulen. I vårt ”vardagliga” samhälle, om man nu ska se till det som är ”verkligt”, det som sker eller har skett här bland människorna i vår åsyn, så är ju krig ett mycket ”bra” kännetecken på mörka makter. Hitlers välde personifierade hur mörkrets makter slog ut allt annat i en stor del av världen under 1930- och 1940- talet. Krig i allmänhet, om man nu Ska man kan säga så, är de mörka makter som hela tiden finns ibland oss utan att vi ser till att bli av med dem. Att säga att krig är hemskt har vi nog alla gjort, men frågan som vi bör ställa oss är huruvida vi har tagit ställning på riktigt och gjort något för att motverka det.
Ett annat samhällsproblem som man kan se som mörka makter och som inte är lika tydligt eftersom det tar sig uttryck i ”det fördolda” är mobbing. Då inte enbart den som sker på skolor, vilket är det mobbing vi oftast ser som riktig mobbing eller hur man ska uttrycka sig. Mobbing existerar ju överallt i alla skikt i samhället. I skolor, på arbetsplatser och i vardagen. Också det är en form av mörka makter som finns här mitt ibland oss hela tiden utan att vi gör tillräckligt för att utrota den.
Sedan vet jag inte om man kan utrota mörka makter. Det känns på sätt och vis som om de är en del av vår värld, och även om vi försökte utrota dem skulle de finnas kvar på ett eller annat sätt.